När jag började lära mig Scala så stötte jag direkt på Actors, ett koncept snott från (om jag förstått det hela korrekt) Erlang. Actors är ett sätt att få till concurrency genom att skicka meddelanden, till skillnad från det vi alla under ett decennium svettats med i Java, trådbaserad concurrency. Tanken är att det ska vara ett lättare sätt att programmera inför den multi-core framtid vi står inför.
Att skriva om sin applikation så att den kan hålla ett par kärnor varma låter sig kanske göras, men hur ska en vanlig applikation rimligen få mer än en handfull kärnor att komma över rumstemperatur?
Så kom Kilim, och jag gjorde ett försök att skriva ett enkelt exempel, men min förståelse för hur Kilim fungerade var för ytlig för att jag skulle ro det hela iland. Jag försökte skriva om min primtalsberäknare från JavaSpaces till Kilim, men det visade sig att att ha en master och många workers inte är det gängse sättet att använda sig av actors.
Nå, för en dryg vecka sedan bloggade Sujit Pal om alla de Actors-ramverk som nu dykt upp som svampar ur jorden. Han har fungerande kodexempel för Kilim, Scala Actors, samt Jetlang, ActorFoundry och Actor’s Guild (hehe, fyndigt namn)! Har man en gång utvärderat ett bleeding edge ramverk av den här typen så inser man vilken herkulisk insats han har gjort för att utvärdera fem ramverk!!
Om man detaljstuderar exemplena så ser man en del eleganta detaljer, men också för varje ramverk en del som ger mig lite ont i magen och gör att jag slipar tänderna mot varandra med ett ohälsosamt ljud. Med lite tur sätter sig de olika programmerarna samman och gör en AOP, dvs mergar sina respektive ramverk på samma sätt som AspectWerkz (drivet av en av våra svenska superprogrammerare Jonas Bonér) och AspectJ slog sina påsar samman och skapade den industristandard som vi nu åtnjuter.
Exciting and necessary, like sex.
We surely must find ways to utilize multi-core.