Delagardrivet och upplevelsebaserat lärande

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

I juni kommer min kollega Jimmy Janlén och jag hålla kurs i deltagardrivet och upplevelsebaserat lärande. Vill vi hjälpa andra att upptäcka och praktisera sätt att skapa sant engagerande och lärande undervisning, presentationer och workshops. Kanske slipper ni då mina egen långa resa bort från katedern.

Kort med verktyg och upplägg från Training from the Back of the Room

Kort med verktyg och upplägg från Training from the Back of the Room

Så vitt jag minns det var jag 24, kanske 25 år. Jag och min vän Göran hade blivit inbjudna att hålla föredrag inför en större samling människor. Det hade jag aldrig gjort förut. Visst var jag van att prata inför andra människor, från seminarierna på universitetet till redaktionsmötena på vår lilla tidsskrift, men inte att hålla tal. Jag gjorde det som kändes säkrast. Jag skrev ett tal och läste sedan upp det.

Förutom att det tog jättelång tid att skriva talet, så kändes det inte bra att stå där och läsa rakt upp och ner. Visst försökte jag läsa med inlevelse och dramatik, ungefär som när man läser högt för barnen, men det kändes ändå inte bra. Höll inte åhörarna på att somna? Lärde de sig alls något? Det går att trollbinda en publik med högläsning, om man berättar en riktigt bra historia. Göran var bra på det, men inte jag. Något behövde jag göra annorlunda.

Men vad? Det här är nu cirka 24, kanske 25 år, sedan det hände. Jag måste erkänna att jag under lång tid inte drog särskilt långtgående slutsatser av lärdomen.

Sedan lärde jag mig powerpoint. Powerpoint är ett fantastiskt verktyg för att hålla presentationer, man kan göra så mycket med det. Tyvärr är det svårt och kräver en form av pedagogisk idé, ett pedagogiskt kunnande, för att komma till sin rätt. Jag har gång efter annan ramlat ner i samma fälla som de flesta andra tycks ramla ner i: med powerpoint får jag bekvämt tillgång till mina stödord, jag visar dem för alla och illustrerar möjligen med någon generisk bild. Death by powerpoint. Det är så förrädiskt enkelt, men, skiljer sig i slutändan inte så mycket från att läsa högt ut ett färdigt manus. En kort stund fungerar det, men efter en halvtimme får man räkna med att stora delar av publiken tappat tråden. Och hur mycket minns de efteråt? Inte mycket.

För genuint lärande duger helt enkelt inte powerpoint, man måste kliva fram bakom den digitala katedern. Något hade jag trots allt lärt mig: jag jobbade mer med stödord och försökte tala så fritt som möjligt, inledde med något personligt, gärna en historia, gjorde det gärna interaktivt genom att dra in åhörararna i en diskussion, ritade och illustrerade på en tavla. Men något saknades.

Lustigt nog hade jag det egentligen mitt framför näsan. När man jobbar med agila metoder står kunskap i centrum. Några viktiga aspekter av agila verktyg är att arbeta tillsammans i grupp, att tillsammans visualisera vad man gör och att göra korta frekventa experiment. Inbäddat i agil filosofi ligger just en idé om vad lärande är: att tillsammans med andra erfara och utforska både den fysiska och symboliska världen. En favoritförfattare under denna tid var filosofen och kognitionsforskaren Peter Gärdenfors, som jag ofta refererade till. I sin fina bok Lusten att förstå skriver han: “Djupgående lärande kräver engagemang från elevens sida”.

Först såg jag mest en bekräftelse av att agile är lärande i hans texter. Lärdomarna därifrån tog jag inte med mig när jag höll föredrag. Då utgick jag i stället i från att jag besatt kunskapen, som genom tal (och lite illusterande) bild skulle överföras från en (aktiv) föreläsare (mig) till en aktivt lyssnande (men i övrigt passiv) publik. Engagemang. Egen aktivitet. Att sätta i relation till sig själv.

Nu så här i efterhand, med en delvis annan synvinkel, ser jag tydligare det pedagogiska arvet (och programmet) som finns hos Gärdenfors, som när han med gillande citerar den store (men omstridde) pedagogen Lev Vygotskij: “Vi har sett att den ende uppfostrare som kan bilda nya reaktioner i en organism är den egna erfarenheten. Enbart de relationer som skapats av personlig erfarenhet har inverkan på organismen. Det är därför som den personliga erfarenheten hos den som ska uppfostras utgör grunden för det pedagogiska arbetet”. Vygotskij var fokuserad på barn, och han var verksam innan decennier av hjärn- och kognitionsforskning bekräftat mycket av hans arbete. Och det gäller även för vuxna.

Men jag var tvungen att både byta jobb och korsa Atlanten för att riktigt förstå det. I juni 2012 slutade jag som (agil) chef och började som (agil) konsult på Crisp. En viktig del av att vara coach på Crisp är att jobba med utbildningar, längre eller kortare. Utbildningar handlar om lärande, det är uppenbart. Jag tänkte mig nog först att alla mina år av seminarier och föredrag skulle göra det där med utbildningar enkelt, eller att arbeta med workshops, som ju egenligen bara är en annan form av utbildning. Jag fick två tips av kollegor när jag började:

Vi på Crisp är, vågar jag nog påstå, kända för våra övningar. När jag började använda övningarna var det som ett komplement till powerpointen. Med tiden har det blivit tvärtom. Övningarna är det centrala, och diskussionerna som följer på övningarna, presentationerna däremot är ett komplement. Kanske hade det utvecklats naturligt på det sättet, men det var Bowmans bok som tidig fick mig att se övningarna som det centrala. Kanske ekade också Gärdenfors berättelse om hur mycket effektivare mattematikundervisningen är i Asien, där man låter eleverna själv prova att lösa mattematiska problem och diskutera sig fram till lösningar i stället för att som i USA och Europa låta läraren beskriva en formel eller korrekt sätt att lösa uppgiften som eleven sedan övar in (behaviorism).

Sharon undervisar i Training from the Back of the Room

Sharon undervisar i Training from the Back of the Room

Just detta credo driver Sharon L. Bowman: när eleverna själva pratar och lär ut är när de lär sig på riktigt. Bowman utgår också från modern hjärnforskning när hon utvecklar sin pedagogiska metodik, som hon kallar “hjärnvänlig”. Den baseras på följande fem element:

  1. Positiva känslomässiga upplevelser
  2. Stimulering och användning av många sinnen
  3. Omväxling och valmöjlighet i undervisningen
  4. Aktivt deltagande och samarbete
  5. Informell lärandemiljö

Men där Gärdenfors är filosofisk och generell är Bowman konkret och praktisk. I boken Training from the Back of the Room presenterar hon 65 olika praktiska övningar och metoder som man kan använda i klassrummet eller under workshoppen för att aktivera deltagarna att ta eget ansvar för sitt lärande och skapa situationer där upplevelser dominerar över lyssnande.

Sharon utvecklar också en modell för hur man kan strukturera sina lektioner eller workshops för fördjupat lärande som hon kallar 4C, vilket utläses Connection, Concept, Concrete practice och Conclusion. Under connection kopplar eleven eller workshopdeltagaren samman sina egna erfarenheter och förväntningar med ämnet. Därmed kan aktiviteterna ta sin utgångspunkt i det kunnande som redan finns i rummet. Under concept kan sedan läraren (eller någon annan) tillföra nya insikter och modeller som därmed relateras till redan befintliga erfarenheter. Under concrete practices övar deltagarna på de nya koncepten och under conclusion tar de ansvar för hur de tänker använda dessa nya kunskaper.

Upplägget är förrädiskt enkelt och i Training from the Back of the Room och andra böcker förmedlar Sharon 100-tals lättillgängliga upplägg och verktyg för detta, som jag numera använder mer eller mindre dagligen. Ett exempel där lärdomar från 4C har varit väldigt nyttiga för mig är så kallade retrospektiver (återblickar). Förvisso lärde jag mig retrospektiver genom Ester Derbys och Diana Larsens bibel Agile Retrospectives där de mycket riktigt lär ut hur viktigt det är att strukturera återblickar för att maximera engagemang Men då såg jag inte riktigt hur det kunde kopplas till lärande. Men retrospektiver handlar ju om lärande. Att lära sig vad andra upplever och kan, att förmedla vad man själv vill, att lära sig hur man tillsammans löser saker. Återblickar mår kort sagt bra av att struktureras enligt Sharons 4C-modell. Och det är bara ett av många exempel och användningsområden.

När jag i höstas äntligen fick tillfälle att också gå på kurs för Sharon Bowman tillsammans med en rad andra Crispare syntest också tydligt hur hennes lärostill fostrar ett slags servant leadership i rummet, som jag hoppas att jag själv har förmåga att också förmedla. Det är inte läraren som är viktig i rummet, det är deltagarna.

Nu, i juni, kommer som sagt Jimmy Janlén att axla Sharons mantel i Sverige när vi börjar ge hennes kurs (med hennes överinseende) för en svensk publik. Det låter kanske konstigt, men jag önskar någon annan hade gjort det för mig, då, för kanske 24 år sedan.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *